Skov
I juni lämnade jag lite prover inför ett läkarbesök, bland annat ett kalprotektin som visar om det finns inflammation i tarmen eller inte. Provet visade ett högre värde än vad jag hade haft på länge. I februari låg värdet på 100, i mars 700 och i juni hade det stigit till 1700 trots att jag i mars sattes på en kortisonkur. Både jag och min läkare reagerade på att värdet fortsatt att stiga trots att jag gick på behandling mot Crohnen (azatioprin+kortison) samt upplevde att jag mådde bra. Min läkare planerade därför in en koloskopi för att reda ut om det blivit nå tok med värdet eller om jag hade hamnat i ett skov och faktiskt blivit sämre.
Fredag 15/9, var det dags för koloskopin. Den här gången var jag för första gången mer nervös över vad koloskopin skulle visa än själva undersökningen i sig. Undersökningen pågick ganska länge, nästan en timme. Tyvärr kunde vi ganska snabbt se att inflammationen hade spridit sig till ett större område samt förvärrats. Jag var röd, svullen och hade väldigt tydliga tecken på en aktiv inflammation. Det konstiga är att jag inte upplevt några besvär förutom att jag sett slem då och då, men inget annat som påverkat mig i min vardag. Jag har däremot varit trött, men då trötthet kan bero på så många saker kände jag att det var mer troligt att det blivit nå fel med värdet snarare än att inflammationen blossat upp. Jag blev därför väldigt chockad och ledsen när jag såg att det inte alls såg bra ut… Jag fick anstränga mig för att hålla tillbaka gråten och paniken för att klara av undersökningen som till och från gjorde ganska ont på grund av inflammationen.
Efter koloskopin pratade jag med min läkare och då bröt jag ihop... Beslutet om att jag skulle börja få Entyvio togs och jag blev sjukskriven på heltid. Den medicin jag ätit mot Crohnen under flera år, Azatioprin, sattes ut jag och kortisondosen ökades igen från 5mg till 30mg med nedtrappning.