Tarmoperationen
Det har nu snart gått fem månader sen jag opererade bort nästan hela tjocktarmen.
Jag skrevs in på alla hjärtans dag för att bo en natt på patienthotellet och laxera inför operationen. Jag fick inte ha någon med mig på grund av corona. På operationsdagen satt jag ensam och grät i väntrummet och kunde knappt uppfatta vad sköterskan sa som checkade in mig och gjorde allt klart för operationen. När jag var incheckad rulades jag upp till operationsavdelningen där jag fick ligga i min säng i ett väntrum. Jag var först på plats och det kom fler och fler patienter allt eftersom. Jag var sist ifrån rummet. Jag hade mycket ångest och låg och grät. Till sist kom en av läkarna som skulle medverka under operationen, sa att det snart var min tur och att de förstår att jag varit med om mycket. Det kändes bra.
Väl inne i operationssalen skulle nål sättas i min port innan det var dags för epiduralen som jag var otroligt nervös inför. Det visade sig att epiduralen inte var nå farlig alls! Däremot hade sköterskan jätteproblem med att sätta nålen i porten, det var jättejobbigt och gjorde ont. Det tog flera försök innan en läkare tillslut lyckades. Efter det var epiduralen inga problem.
Själva operationen gick bra och kirurgerna är nöjda med resultatet. Återhämtningen efter operationen var dock det värsta jag någonsin varit med om. Natt två slutade epiduralen fungera vilket innebar panik och enorma smärtor. Sen följde några dagar då jag kräktes, kräktes, kräktes och åter kräktes. I ett försök att få stopp på kräknigarna fick jag en V-sond, en slang nedkörd i magen via näsan. Den hjälpte ingenting och jag kunde inte prata eller knappt andas utan att få kväljningar av själva sonden mellan kräkningarna. Jag försökte stå ut men efter 12 h och ännu en sömnlös natt bad jag personalen ta bort den. Då var ångesten och paniken så stark att jag inte kunde ha den kvar en enda minut till.
En dag hade ett av mina värden dragit iväg och kirurgen blev orolig, rädd att skarven läckte eller att något annat gått var fel. Det resulterade i att jag blev skickad till röntgen för en kontroll. Undersökningen skulle ta max 20 min men jag var där i drygt en timme. Problemet de hade var att kontrastvätskan inte fyllde upp den till skarven som de ville. Tillslut fick det ge sig. Det hela resulterade i att de framsteg jag gjort med svullnaden i magen helt nollställdes av all den vätska de sprutade in.
Appropå svullnaden i magen. Efter en tarmoperation tar det tid för tarmarna att lugna sig och börja arbeta normalt igen. För mig tog det omkring tre veckor innan svullnaden la sig. På sjukhuset gick jag fram och tillbaka i rummet eller i korridoren utanför, försökte göra det jag kunde för att hjälpa tarmarna. Jag gick dag som natt.
Efter 15 dagar blev jag utskriven och för att avsluta det hela i mer positiva toner är jag otroligt tacksam över den fina personalen på avdelningen och att mamma fick bo med mig när det var som tuffast.