Min resa

Nu när jag har blivit sämre igen är det som att jag måste börja om från noll och vänja mig med hur allt är. Det är tungt och jag sover dåligt på nätterna. Samtalet med min läkare igår rörde upp många tankar och frågor som är svåra att bara koppla bort. Att höra min läkare eller andra säga att jag ju är allvarligt sjuk och att det inte är konstigt att jag reagerar såhär, att det vore konstigt om jag inte gjorde det, är aldrig lätt. Det är ju vad jag är, men jag har inte vant mig vid den tanken än.

I ett försök att klara av alla tankar har jag stängt av i största allmänhet för att inte vara så ledsen hela tiden. Som det är nu leder det mesta till att jag börjar gråta. Pratade med mamma nyss och vi kom fram till att hon kommer hit ikväll så att jag slipper vara ensam, något som känns bättre för både henne och mig. Känns skönt att inte behöva vara ensam med alla tankar plus att hon kan hjälpa mig städa undan lite. Får inget gjort och det är lite stressande.

Är glad att jag trots allt klarade av att vara med på seminariet idag, även om jag inte kunde förbereda mig riktigt inför det. Efter det sov jag tills det var dags att åka och lägga om PICC-linern. Nu ska jag nog packa upp pysslet i väntan på att mamma kommer.