Min resa

När jag tömde postfacket i fredags väntade ett mindre trevligt brev från sjukhuset där.  Det var dags för en koloskopi igen… Sånt är livet med Morbus crohn. I tisdags var det dags och det innebar att min måndag bestod av förberedelser. Efter skivan vitt bröd till frukost var det klar dryck som gällde resten av dagen, och mycket av det. Hade laddat upp med cola, te, grönsaks- och köttbuljong. Det har gått bra tidigare gånger och det kändes helt okej den här gången också, var lite trött och småskakig under förmiddagen bara.

På väg till sjukhuset kände jag mig lugn och när jag kom till avdelningen behövde jag inte sitta och vänta länge. Det var skönt för det är så lätt att stressa upp sig om man måste göra det. När dom skulle sätta nålen brast det dock för det gick inte på första försöket och bara sjuksköterskan lade sin hand på min för att kolla blodkärlen där började jag gråta i ren reflex. Som tur var gick det på andra armen! Själva undersökningen har gått bra tidigare men den här gången gjorde det jätteont. Det var inte smärta som gick att andas igenom utan det bara högg i magen. För att kunna genomföra undersökningen behövde sjuksköterskan trycka på magen vilket inte heller var speciellt skönt.

Något som var himla skönt är att läkaren inte hittade några tecken på inflammation, vilket är toppen då jag inte har medicinerat mot Crohnen sen PSC-skovet i augusti.