Min resa

Nu har tre månader gått och jag är less- less på att vänta, less på att inte orka, less på att inte kunna plugga, less på att inte veta hur framtiden ser ut… Efter en heldag på VM i söndags har jag fortfarande inte återhämtat mig. Jag är tröttare och det känns som att jag skulle behöva starta om hjärnan.

Tycker att det borde vara min tur nu snart. Är rädd att jag inte kommer vara beredd den dagen dom ringer för jag märker att jag mer och mer känner att det aldrig kommer bli av. Vet inte om det kanske är någon form av försvarsmekanism, att det vore för jobbigt att hela tiden vara beredd, men jag vill inte heller känna mig överrumplad. Jag vill vara positiv och känna mig stark när det blir dags att åka till Huddinge, helst inte bryta ihop och bli stressad.

Det känns så overkligt att jag någon gång (förhoppningsvis snart!) kommer gå igenom ett av de största ingreppen man kan göra.