Nya tag
Jag har bestämt mig för att börja skriva igen, som det känns nu i alla fall. Detta för att min hälsa inte förbättras och för att jag stöter på en del saker som det inte finns så mycket att läsa om. Jag vill därför dela mina erfarenheter då jag vet vad det betyder att få kunna ta del av andras tankar och erfarenheter när det är tufft och man känner sig ensam.
I mitt senaste inlägg i april 2018 skrev jag om hur Crohnen bråkade på trots ny behandling med Entyvio. Jag har sedan dess varit fortsatt vara mer eller mindre sjukskriven, gjort massa koloskopier och testat andra läkemedel.
I slutet av 2020 kom slutsatsen att min inflammation blir sämre men att det inte finns fler mediciner att testa. Jag behöver operera tarmen. Jag har nu gått med inflammation som inte läkt undan i flera år och det är inte bra för kroppen. Läkarna vill operera mig nu innan det blir sämre och kanske behöver göras akut. Problemet är att jag inte landat i samma slutsats än. Jag förstår precis vad läkarna menar men jag kan inte förstå att det ska behöva vara såhär, att jag ska behöva gå med på det. Jag har självklart ett val, det är ingen som tvingar mig till operation, men livet känns orättvist nu. Jag trodde jag gjorde mitt när jag levertransplanterades 2015. Jag trodde också att jag för flera år sedan gjorde mig kvitt med känslan av att livet är orättvist. Det som visat sig nu är att jag nog inte var beredd på hur pass orättvist livet kunde bli. Det är en känsla som äter upp mig men som jag vet att jag bara måste försöka landa i, jag har inget val. Det är som det är, jag är sjuk och kommer vara det hela livet.
Några ljusglimtar som hänt sedan jag sist skrev är att jag förlovat mig och köpt hus. Att kunna köpa ett hus har varit en dröm länge. Jag har också varit med i ett inslag på SVT under donationsveckan 2019 och berättat om min historia, förra året fick jag även dela min historia på en avdelning på sjukhuset där jag går. Livet fortgår trots allt.